lizzyoc

Stämningen var uppsliten. Som ett öppet sår, ymnigt blödande men bortdomnat på samma gång. Den tunga luften i kyrkan fick det att kännas som om det satt en mycket liten blyklump på varenda syremolekyl i hela katedralen. Blyklumparna verkade rispa huden på insidan av halsen och ända ner i lungorna.
I ett hörn stod en liten CD-spelare som såg så malplacerad ut att jag nästan log. Mitt i allt elände. Tonerna av Bob Marleys ”Sun is shining” ekade och man kunde nästan föreställa sig ljudet studsa omkring i kyrkan. Den hoppfulla texten och resonansen i lokalen gjorde på något vis stämningen ännu dystrare. Alla satt stilla och tysta. Kanske tänkte de på honom. Kanske tänkte de på Gud. Kanske tänkte de på sina egna problem. De från förr, de nutida och de som väntade dem i framtiden.

 

 

Kistan såg tung ut när de bar den nedför den lilla trappan framför kyrkan.
Men kanske var inte kistan det enda som tyngde deras axlar.

Snön knakade under fötterna, så som den gör när det är riktigt kallt. Men ingen verkade bry sig.

Sen såg jag upp ordenligt för första gången. Såg sorgen i människornas ansikten. Människor som han älskat, och som älskat honom villkorslöst tillbaka.

Och där, i all sorg, var jag det vackraste jag sett i hela mitt liv. Han stod där och grät medan de bar förbi kistan. Det var inget tyst och stilla med hans tårar, det fanns ingen återhållsamhet eller eftertanke. Hans ansikte var fyllt av en helt ohämmad, ofiltrerad känsla. Ett tillstånd av den djupaste sorg och starkaste kärlek. En fullständigt primal och naken manifestation av allt och ingenting. Ingenting annat hade betydelse. Och i det ögonblicket såg jag något så rent och så vackert att jag kände mig tom och totalt sprickfärdig på samma gång. Av empati och medkänsla. Kärlek och sorg. Allt och ingenting. Och just då var jag en del av honom, och han en del av mig.