lizzyoc

När jag var liten och ännu ofördärvad såg jag världen med blå ögon (vilket jag visserligen fortfarande gör, men det kommer sig mer av att jag faktiskt är blåögd och inte som en metafor för att jag är naiv) kommer jag ihåg att Ylva (min syster, som jag framförallt på senare tid lyckats bygga upp en lite hälsosammare relation till) berättade för mig att hon blåst upp en fotboll med munnen. Imponerande, tyckte jag, som då inte besatt exceptionellt breda kunskaper inom fysik. Inte nu heller nu när jag tänker efter. Hursomhelst så var jag mycket stolt över min systers fantastiska lugnkapacitet och berättade den makalösa historien för min dagmamma. Också hon medgav att detta var något alldeles extra. Såhär i efterhand borde jag väl ha förstått att det var med illa dold ironi hon sa det, men vad vet man om ironi när man är fyra?

Efter ett tag berättade Ylva att hon naturligtvis inte alls hade blåst upp bollen enbart med munnen. Jag blev alldeles förskräckt. Jag hade ljugit för min stackars dagmamma! Magen värkte hela dagen och jag höll på att förgås av dåligt samvete. Ändå berättade jag aldrig sanningen för Annelie. 

Intressant det här med hur vår veklighetsuppfattning och vårt perspektiv på saker och ting förändras med åren. Den egentliga anledningen till den där lilla historien är nog mest för att jag hoppas att om tretton år kommer jag se det som händer nu på ett annorlunda sätt. Fast det är jag nästan övertygad om.

Man är så omöjlig.

I helgen kommer Ylvet :)