lizzyoc

All my life I have been a peacemaker. I am a bridge between two lands and the river is roaring beneath my floorboards. My self-given job as a bridge is to be a safe passage over to the other side. Usually, the furthest people are willing to go is halfway. But that's okay. They meet in the middle.

There are many who hesitate to cross over, afraid to step out over unknown territory. Fear, pride, anger and indifference seem to reign in the minds of these people. I am saddened by the unwillingness to see new, wonderful things on the other side, and my floorboards long to be trodden upon. They soon start to wither with old age and gloom. I am forced to realize: I have no purpose here.



Instead, I recraft myself into a boat. Finally, I am free! I no longer have to stand with one side in each land, no longer do I need to wait in vain for people to meet in the middle for understanding. As a boat, I sail the big sea from harbor to harbor, and freedom is the wind in my sail. Every now and then I pick up a lone hitchhiker wanting to pass over to the other side. My flag waves happily in the wind as a goodbye as I sail on.
In the place where I used to lie over the river, there is a pole stuck in the ground with a sign and it says;

If you want a bridge
you need to build it yourself

Systrar!

Jag står i begrepp att bli bränd på bål

av samma män som jag närt vid min barm

som jag botat med mina örter

värnat om när de varit sjuka

och givit min innerliga kärlek 

Om detta är Guds vilja underkastar jag mig ödmjukt.

Dessa män har en rädsla inom sig, en rädsla för att vad jag sett och hört ska komma att rubba deras världsbild. Men inget kan stoppa mig från att nu berätta vad jag upplevde en dag för inte länge sedan.

Det var en dag då jag gick i skogen för att ett samla förråd av allehanda användbara växter, av vilka naturens rikedom bjuder.

Jag kom till en förunderligt upplyst glänta,

fylld av vårblommornas förväntansfulla knoppar,

då jag plötsligt omgavs av ett starkt ljus

och uppfylldes av den mest gudomliga insikt;

ett meddelande från vår Moder.

Meddelandet löd:

”Människor! Länge har ni levt i villfarelser, ända sedan ni började tala och hävda tolkningsrätt över varandra gällande jordelivet och det gudomliga. 

Låt mig nu skänka er en ljuvlig sanning;

Gud är Modern och Fadern och allt däremellan. Tillsammans är vi allomfattande.

Jag är er Moder, den kroppsliga manifestationen av det gudomliga. Jag är naturen och en del av mig finns i varje jordlig mor och dotter, såväl som fader och son, då jag är kärlet i vilket allt skapas. All näring kommer från min frodiga jord och livet upprätthålls av mitt friska vatten.

Även er Fader, den helige ande som uppfyller världen med livskraft, existerar i varje far och son, mor och dotter. Dock avhandlar kyrkofäderna vår Fader med sådan flit och omsorg att alla vidare försök att tala om honom blir överflödiga.

Kvinnan och mannen kompletterar varandra, och världen är inte tänkbar utan den ena eller andra. Den livsgivande principen är faderns kraft i moderns frö.

När ni, män och kvinnor började tala med varandra upphöjde ni er själva och ansåg er äga vetskap om världen. Men alltmedan ni skapade det mänskliga språket, glömdes ett annat, uråldrigt språk bort. I larmet av politiska samtal, vinindränkta orationer och vardagliga trätor försummades ert modersmåls tröstande viskningar och otvingande men ständiga närvaro.   

Modersmålet låter sig höras genom en fågels kvitter, hos björklöven som med ett mjukt rassel svarar på vindens uppvaktning och i det dånande suset från flodens konstanta flöde.  Gudomen kan skymtas i naturen men uppenbaras också som svaren på alla frågor för den lyhörde.

Vad det mänskliga språket inte förmår bära, är att en fågels kvitter inte kan höras eller finnas om det inte funnits en skog i vilken den kan leva. Det finns alltså inget fågelkvitter mer än det finns läten i skogen. Språket hänvisar ständigt människan till det urskiljande och inte det förenande draget hos alla varelser och ting. Det är på så vis ett enbent språk.

Moderns och kvinnans tungomål har alltså sedan länge överröstats av Faderns och mannens djupa och auktoritära stämma. Det har varit en tid av hänryckning och fascination över skapelsens storhet och den ohejdbara livskraften har med brinnande längtan stridit för att förverkliga sig själv.  Erövringar har gjorts i Fadern namn, stordåd har uträttats och oerhört mod har uppvisats.

Men detta hör mänsklighetens ungdom till. Timglaset vänds, och vi träder in i mognadens, det vuxna livets tidsålder. Den präglas av ödmjukelse, fred och godhet. När människan erinrar sig de inneboende kunskaperna i det gamla språket kommer hon med lätthet finna sitt livs sanningar.

Kvinnans rättmätiga plats jämte mannen kommer att intas med kvinnlig hantverksskicklighet, list och oändliga visdom, snarare än krig och förgörelse.

Auktoriteten ligger i hennes natur, liksom i moderns natur, och yttrar sig i empati, omsorg, och välvillighet. Den kärleksfulla handen för oss mot nya insikter. Glöm inte att det var Eva som först åt av kunskapens frukt. Fadern må ha utvisat er ur sitt paradis, men min kropp är det jordsliga paradis som ni alltjämt åtnjuter. Säg mig, finns någon gåva större än det?  

Denna omställningsprocess kommer sträcka sig över en lång tid, men är avgörande för mänskligheten. Ni kommer se att samhället snart utmärks av framstående kvinnor vars ord inger lika mycket respekt och äger samma auktoritet som männens gör idag. Deras röster kommer att förenas i en underbar samklang och åter föda harmoni och frid i världen, så att det himmelska och jordiska paradiset blir ett och detsamma.”

Jag vaknade ur denna gudomliga trance och fann att jag ånyo bemästrade det försakade modersmålet. Träden, så fulla av liv och samtidigt djupt rotade skvallrade om Guds fulländning, naturens mångfald och på samma gång samstämdhet förtäljde om Guds allöverskridande visdom, och jag visste med ens, att vad jag upplevt var gudomligt. Jag förstod också att kvinnans röst alltför länge blivit tystad och förlöjligad.

Systrar, vi måste stå enade inför denna omvälvning. Det får inte uppstå osämja mellan oss på grund av maktbegär eller stolthet. Vi ska vara vind i varandras segel och tillsammans ska vi upptäcka nya världar.

Ni män som ställt mig på bålet, Gud vare era själar nådiga, mina bröder, ty ni åstadkommer litet mer än att ge luft åt den låga som tänts i kvinnors hjärtan. Snart växer den till en eld så stark att ingen kan undgå att omfamnas av dess ljus.

För sitt oändliga tålamod och sin godhet ska kvinnan bli tusenfalt belönad.

Mitt liv må vara kort men om mitt budskap resonerar som en sanning inom er, låt det då slå rot och spira i era själar för evigt. Låt aldrig våld och tvång ta den vetskapen ifrån er, älskade systrar, glöm aldrig er gudomliga plats!