lizzyoc

Nu är det dags. Två års resande från Torsby till Wondo Genet, Rosh Hayin till San Pedro, Malindi till Porto Covo, Sinai till Barra da Lagoa, Oslo till Arvika. Under resans gång har jag hunnit samla på mig insikt och erfarenheter, en gnutta förstånd och en släng cynicism. Jag har blivit uppfylld av hopp om mänskligheten och bitterhet över nämndas ickebefintliga självbevarelsedrift. Jag har förstått lite mer vad jag vill göra i livet, men även vad jag måste göra för att känna mig tillfreds. 

Jag är full av åsikter som jag vill låta rinna av mig, ut genom händerna och upphöra att endast vara tankar i rymden. I allmän beskådan kan det kanske bli något annat, något större. Eller kanske bara något att tänka på. 
De miljoner tankar som skvalpar runt vind för våg bakom pannbenet behöver organiseras. Prioriteras. Kategoriseras. Manifesteras. Dokumenteras. Fokuseras. Jag älskar att skriva.  

 

Min största drivkraft som skrivare är en ivrig vilja att påminna, upplysa, varna och uppmuntra. Jag vill skriva om vad som händer. Varför det händer. Vad vi kan göra och hur man kan se på det. 
Jag vill påminna om att våra handlingar slutligen är det enda och mest kraftfulla redskap vi har. 
Jag vill upplysa människor om saker som avsiktligt döljs från dem av spelare med mörka intressen.
Jag vill varna om vad som kan hända om vi människor som släkte inte lyssnar till vad vår kropp, hjärta och hjärna och natur säger till oss.
Jag vill inspirera människor att göra det de tror på.